Idag har jag träffat en kompis som jag inte sett eller haft någon kontakt med på 25 år. Märklig känsla. Jag var verkligen skitnervös innan. Hade fjärilar i magen och funderade till och med på att ringa och ställa in, man kan ju alltid skylla på att lillan fått magsjuka eller nåt…  Det är så blandade känslor runt att träffa gamla barndomskompisar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men som min kompis så klokt sa så har det väl att göra med rädslan att bli bedömd utifrån hur man var då och inte bli bemött som den vuxna människa man är idag.

Jag tror att det är ganska svårt att utvecklas som människa om man bor kvar där man växte upp, i alla fall om man är uppvuxen på ett litet ställe. Det man gör under ungdomsåren får man verkligen leva med för alltid. Man blir placerad i ett fack och så får man vara kvar där oavsett om man vill eller inte. På ett litet ställe är ju alla ”kändisar”. Jag tror inte att jag skulle ha varit den jag är idag om jag bott kvar i det lilla samhälle som jag kommer ifrån. Det hade nog varit mycket lättare att fortsätta vara den som folk förväntade sig att jag skulle vara. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, men att flytta runt gör ju att man får chansen att utvecklas mycket enklare. Alla kanske inte behöver det men det har definitivt varit bra för min utveckling. Nog om det.

Jag ställde ju inte in lunchen med min barndomskompis och det är jag väldigt glad över. Jag fick bara en massa positiv energi. Det var otroligt trevligt och jag hoppas verkligen att vi kommer att träffas fler gånger.